Gemensamma riktlinjer för Svenska Barnmorskeförbundet och Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi.

Svenska Barnmorskeförbundet (SBF) och Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG) är två professionella organisationer som verkar för att förbättra och stödja den reproduktiva hälsan i ett brett perspektiv.

Styrelserna för dessa organisationer utsåg våren 2000 en mindre arbetsgrupp för att diskutera hur samarbetet mellan barnmorskor och obstetriker-gynekologer kan förbättras, hur kompetensen kan utvecklas så att vårdkvaliteten ökar samt för att tydliggöra respektive yrkesfunktion. Diskussionerna har varit mycket givande och stimulerande. Att mötas på detta sätt leder till en större ömsesidig förståelse och respekt för respektive yrkesgrupps kunnande. Det är betydelsefullt att dessa diskussioner fortsätter i den praktiska verksamheten på arbetsplatserna.

Arbetsgruppen har tagit fram detta dokument som stöd för de lokala diskussionerna. Styrelserna för de båda organisationerna står bakom riktlinjerna och ståndpunkterna, men det är först när tankarna bärs av alla yrkesverksamma som de får ett avgörande inflytande på vården. Styrelserna ser fram emot de fortsatta diskussionerna och välkomnar alla åsikter som kommer till uttryck. Vi vill så småningom kunna sammanfatta och tolka reaktionerna på dokumentet.

En god och säker vård skall vara ledande för allt arbete inom obstetrik och gynekologi.  

• Barnmorskor och obstetriker-gynekologer har ett gemensamt intresse att främja hälsan för kvinnan och hennes barn och möta hela familjens behov utifrån beprövad erfarenhet och evidensbaserad kunskap.

• Barnmorskor och obstetriker-gynekologer har delvis överlappande yrkeskompetens.

• Fokus för barnmorskor ligger inom den reproduktiva och perinatala omvårdnaden. Inom dessa områden främjas kvinnors hälsa i ett livscykelperspektiv. Barnmorskan har eget ansvar för vårdåtgärder vid normal graviditet, födsel, eftervård och inom hälsovård samt för omvårdnad vid sjukdom.
  
• Fokus för obstetriker-gynekologer ligger på medicinska frågeställningar inom preventiv, diagnostisk och behandlande verksamhet. Läkaren ansvarar, utifrån sin kompetens om normal fysiologi, för alla medicinska tillstånd som definieras som avvikande från det normala. Vid oenighet om patologisk avvikelse föreligger har läkaren tolkningsföreträde. Läkaren ordinerar och prioriterar medicinska åtgärder.

• Samverkan och delaktighet i respektive yrkesgrupps verksamhet är nödvändig för god vård. Det finns ett ömsesidigt behov att ta del av normala förlopp såväl som patologiska förlopp, för att säkra och utveckla den egna kompetensen. Den ömsesidiga respekten och förståelsen för respektive grupps behov måste vara klar och utgöra en källa till fruktbart erfarenhetsutbyte.

• Det är angeläget att gemensamma arenor för professionell utveckling skapas på olika nivåer; nationellt, regionalt och lokalt på arbetsplatserna.

• Individuell kompetensutveckling är nödvändig för alla medarbetare och är avgörande för en ständig och systematisk utveckling av verksamheten. Det är en chefs- och ledningsfråga att skapa förutsättningar så att alla ges möjlighet att delta i denna utveckling.

 För att förbättra vården för kvinnor vill SFOG och SBF lyfta fram nedanstående ståndpunkter till lokala diskussioner. Inom varje verksamhetsenhet måste dessa lokala diskussioner föras så att optimala arbetsformer och fördelning av uppgifter leder till den bästa vården och att både läkare och barnmorskor ges möjlighet att utveckla sin kompetens.

Vården under graviditet:

• Ökad vikt måste läggas på samtal med kvinnor för att stödja dem att föda vaginalt, när inga medicinska skäl talar emot.
• Arbetet inom mödrahälsovården ska baseras på det nationella basprogrammet.
• Rådgivning rörande fosterdiagnostik ska ges av läkare.
• Kvinnor som vårdas inom specialmödravården skall få sin rätt till föräldrautbildning tillgodosedd.  

Vården under förlossning:  

• Alla kvinnor i aktiv fas av förlossning ska ha en barnmorska i sin närhet som stöd.
• Manuell placentalösning är en arbetsuppgift för läkare. Det teoretiska kunnandet bör förmedlas i barnmorskors utbildning.
• Sätesförlossning är inte en normal förlossning. Vaginala sätesförlossningar är för få för att räcka till att utbilda och vidmakthålla kompetensen hos samtliga läkare och barnmorskor. Handläggningen av sätesförlossningar måste som en följd av detta koncentreras till färre personer samt sannolikt till färre enheter. Bakjour och framtida bakjourer måste ha kompetens att handlägga sätesändlägen. Verksamhetschefen bestämmer hur utbildningen och upprätthållande av denna kompetens ska ske. Kompetensen behöver även finnas inom barnmorskekåren; denna kompetens måste därför säkras inom de enheter som har ett större antal sätesförlossningar per år. Kompetensen måste dessutom koncentreras till de mest erfarna barnmorskorna.
• Extraktion med sugklocka/tång är en avvikelse från det normala förloppet och fordrar därmed en läkarordination. Extraktion utförs av läkare. Utgångsextraktion med sugklocka kan även utföras av barnmorska efter överenskommelse med ansvarig läkare. I nödsituation får barnmorska på eget ansvar förlösa med sugklocka.
• Vid tvillingförlossning skall läkare med god erfarenhet av tvillingförlossning vara närvarande. Tvillingar kan förlösas av läkare eller barnmorska.

 Vården efter förlossning:  

• Kvinnor med komplicerad graviditet och/eller förlossning ska erbjudas kontakt med läkare för uppföljning.
• Alla kvinnor ska erbjudas kontakt med barnmorska under tiden närmast efter förlossningen.  

 Ungdomsmottagning:  

• Vid symptom på sjukdom ska bedömning göras och behandling ges av läkare.
• Barnmorska kan dela ut mediciner för behandling av symptomfri chlamydiainfektion enligt vårdprogram.
• Kvinnor utsatta för misstänkt sexuellt övergrepp ska undersökas av läkare.
• Tillgången till läkare måste öka.
• Tillgängligheten till barnmorska för rådgivning ska vara god. Tillgång till akut p-piller utan väntetid ska kunna finnas året om. Samverkan med preventivmedelsmottagningar och övrig kvinnosjukvård är angelägen för att adekvat service ska kunna ges.  

Preventivmedelsrådgivning:

• Medicinskt avvikande tillstånd utreds och behandlas av läkare.
• Subdermala applikationer utförs av läkare.
• Hormonell behandling av sjukdom ordineras och förskrivs av läkare.

Abortverksamhet:

• Läkarundersökning ska ske inför alla aborter.
• Uppföljning efter ingreppet är önskvärt

Gynekologisk cellprovtagning:  

• Diagnostik av ev patologi, samt bedömning och handläggning av avvikelse görs av läkare.
• Gynekologisk palpation ingår inte i den rutinmässiga cellprovtagningen.

Stockholm 2000-12-12

Ett dokument om samverkan kring frågor om råd och behandling i klimakteriet är under utarbetande av SBF och SFOG.

Slutrapport och rekommendationer från SBFs och SFOGs samarbetsgrupp rörande sfinkterskador